Jag skulle alltid vilja skriva om snygga tjejer och stora bröst, eftersom det är två saker jag verkligen älskar. Men jag älskar också Christina Aguilera och hela hennes kropp, från hennes tår till hennes hår på huvudet. Men detta är inte viktigt just nu. Det är inte lika viktigt som musik eller bilder, jag gillar båda och jag har redan skrivit om hur viktig musik är för ens välmående, jag skulle kunna skriva en bok om hur vissa musikstilar väcker ilska och hur andra får dig att gråta. Men då handlar det mer om hur man mår och vad som händer i ens liv. Jag kommer ihåg när jag gick på Bäckbyskolan... vilket helvete det var vissa gånger... jag blev faktiskt mobbad några gånger. Jag användes som ett instrument åt andras underhåll och det var knappast någon jag bad om. Jag ska inte anklaga någon, men jag förändrades under de år jag gick där. Innan jag började där var jag en snäll grabb som inte ville härja eller bråka, jag var trevlig och det gick att prata med mig... Men det försvann... Min bok Different Matters dök upp någon gång efter min ryggoperation, men jag skapade nog den innan det. Jag minns inte exakt men boken fick mycket bränsle av allt skit jag fick gå igenom ofta, det är därför många delar är väldigt mörka och svåra att förstå. Men boken var också ett sätt för mig att ta ut de tankar, de känslor som tyngde ned mig, jag tog de bördor jag la över mig. Jag bad inte om att tryckas ned, jag ville inte tryckas ned, men det kunde jag inte säga, jag kunde inte säga åt dem: Ge fan i mig! Jag satt ju för fan i rullstol och det var ju så HERREGUD KOLLA PÅ HONOM! De jävla idioterna ville göra si och så, de ville trycka på alla knappar, de ville köra, de ville åka med, de ville göra allt som jag sa att de inte fick göra. Ibland kunde det gå så långt överstyr att jag nästan bröt ihop...
Ska jag vara riktigt allvarlig så kom det tillfällen då jag inte orkade mer, när jag bara ville döda det omeningsfulla som jag kallar liv. Jag ville ta mitt liv och verkligen visa de jävla idioterna att de dödade mig. Men jag tog mig vidare, jag slogs för rättvisa. Fast det har varit andra gånger. Ta min ryggoperation. Det är något som förändrade mig och skapade mig till den människa jag är idag. Fast det var en jävla resa dit. För mig känns det som motgångar, den enda efter den andra. Operationen gick bra och alla såna saker. Det var väl infektionen som nästan tog död på mig. Jag minns hur jag låg i min säng och skrek, med tårar rinnande längs kinderna och med en sprängande feber på 42 grader. Hade jag inte orkar hålla mig i liv då så hade jag antagligen dött i mitt sovrum på Bergsmansgatan 16 A. Det var inte det värsta. Jag fick nästan tillbringa ett helt år på sjukhus tack vare de urusla operationssalarna på sjukhuset i Stockholm, där nästan alla får en infektion vilket är hemskt. Och att ha öppna sår på ryggen, där det luktar bajs och rutten hud gör bara saken vidrig. Fast det blir ännu värre i detta helvete... Jag vet inte om jag borde skriva det här. Visst infektionen började dö ut efter några månader efter att de kom på att lägga mig i en tryckkammare; en brits som skjuts in i ett genomskinligt rör. Där man får syra från överallt och det gör att blodcirkulationen funkar bättre och skapas också fler vita blodkroppar. Men det är inte bara gröna ängar och öppna hav, mitt bland detta finns en form av tortyr som inte kan anse vara mänskligt. De sa till mig att det skulle hjälpa... Att lägga mig på sidan och gröpa ur, ja, gröpa ur det döda infekterade huden ur de öppna såren på min rygg. Detta är en smärta som ord inte kan förklara eller det går inte att återskapa... jag skrek åt dem att sluta plåga mig eftersom det gjorde så ont... jag trodde jag skulle dö där och då! För att inte nämna assistenten jag hade med mig en gång när det där skulle göras. Han ska ju ta hand om mig, inte stå och säga till mig att sluta skrika av smärta, det kan störa det andra sjuka... Jag låg där och storgrät och önskade att de dödade mig direkt. Hade jag kunnat så hade jag tagit livet av mig, jag skulle ha gjort vad som helst för att dö. Ni kan inte annan hur fruktansvärt ont det gjorde. Men tror det eller ej, jag blev bättre och de stora öppna såren drog ihop sig långsamt och snart var de borta. Det enda som finns på rygg nu är ett ärr... Jag är tacksam och glad över att operationen hände eftersom den låter mig leva i många, många år till. Jag önskar varje dag att jag aldrig skulle behövt gå igenom den skit jag gick igenom då. Men den har räddat mig, mitt liv...
Jag vill tillägna denna post till:
Christina Aguilera
Sofie
Sonia
Mina föräldrar, mina bröder och hela tjocka släkten
Linn Björkas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar