Sex är bra... sex är okej...
Mjölk är bra... mjölk är okej...
Mat är bra... mat är okej...
Alkohol är bra... alkohol är okej...
Droger är okej... Droger är okej... okej... okej... lite grann skadar väl inte om man vill testa. Inte kan det gå fel om man testar lite av en gullig tablett, en rosa lite sak som har en stor bokstav tryckt på sig. Så länge den inte dödar mig direkt så går det bra, för då går det bra att ta en till, eftersom den första inte dödade mig och fick mig att känna mig bra. Men jag vill inte sluta känna mig dålig eller tappa den sköna känslan, då måste jag ta en till och en till och en till och en till... en till...
Jag kommer aldrig börja eller en försöka droger. Skit samma hur jävla bra det känns bra efteråt, jag skulle aldrig vilja ta droger eftersom jag vet hur fucking dålig man blir. Man börjar smått, bara en gång eller hur. Sen går det vidare från det och till slut så måste drogen in i kroppen. Jag vet vad som händer. När du når den gränsen, när verkligheten sjunker ihop med fantasin och endast droger ser till att det händer. Det finns så mycket skit på denna jord som gör de finaste människorna till tomma skal som inte kan se något annat än droger. Och kollar man på vad en del gör för att få tag på det så börjar man nästan gråta, det gör jag i alla fall. Tjejer kan faktiskt gå så långt att de hamnar i en djup håla där sex kan ge dem droger, killar dödar folk, kidnappar folk, hamnar i gäng. Tjejer kan döda sig själva, killar också. Hamnar man en gång i hålet så finns ingen återvändo. I detta hål finns det jag nämnde nyss... sex, våldtäkt, mord, gäng, pengar, droger och kanske till slut självmord. Jag ska inte säga att jag direkt känner någon som förlorat någon på grund av droger, men jag har hört, jag har sett, jag vet att det dödar. Men då säger jag ofta att de får skylla sig själva. Har man en gång börjat så får man skylla sig själv, fast jag har inte råkat ut för det själv. Jag vet inte hur det känns, jag vet inte hur man kan känna sig om någon man älskar dör på grund av droger. Och ibland så behöver personen inte dö. Utan de räcker med att de gör något som den personen annars inte skulle göra. Jag tänker på de vänner jag har, de få vänner jag har i detta liv. Fan, jag kan inte ens lyssna på folk som bråkar eller pratar argt med varandra, hur fan skulle jag reagera om någon jag känner hamnar bland droger. Vad fan ska jag göra för att se till att det aldrig händer? Det enda jag kan göra är väl att titta på och skriker tills jag tappar luft, jag kan ha mitt finger riktat mot rätt riktigt, skrikande "Där borta! Där Borta!!" Men gör jag något åt min vän, som ligger två meter bort och skakar, själva livet rinner bort och jag tittar på. Jag måste helt seriöst lita på att ingen av de jag känner börjar använda droger, eller ens tänker på att börja. Jag känner nästan hur mitt hjärta går i bitar av dessa tankar. Jag vill inte se eller höra talas om att en vän eller familjemedlem dör. Och då behöver det inte vara droger som gör jobbet. Det räcker med att det är kroppen själv som inte gör det den ska... Jag vill inte förlora en bror på detta visset och då tänker jag vägra att nämna hans namn eftersom det inte är mitt sätt. När jag fick veta att han är sängliggande på sjukhus så stannade mitt blod till, det frös till is. Jag skulle må förjävligt. Man kan tro att jag inte älskar mina vänner eller familj. Jag tänker ofta och länge på de närmaste till mig. Jag kan säga en sak. Jag vet att man dör. Jag vet att mina närmaste kommer dö en dag, säg inte åt mig att vara tyst, detta är väldigt viktigt. Jag vet att min far kan försvinna när som helst och då hoppas jag att han vet att jag älskar honom, var inte rädda dock, han kommer inte dö imorgo... det vet jag inte faktiskt. Jag vet att han vet att jag älskar honom. Jag älskar min mamma, jag säger det inte, men det gör jag. Jag älskar mina bröder. Fan en av dem gick en massa skit för ett tag sedan, nej det var inga droger inblandade eller mord eller nåt sånt, han råkade ur för en kroppslig olycka och när han ringde för att prata med mig så sa han att han älskar mig. Jag sa aldrig det tillbaka eftersom det är något jag fruktar. Jag vill inte säga det eftersom jag inte klarar av det. Jag tycket det låter som om man aldrig kommer träffa varandra igen. Jag är rädd för att erkänna för min familj att jag älskar dem, och gissa vad som har hänt, jag erkänner att jag älskar min familj. De är det viktigaste jag har i mitt liv. De har varit vid min sida genom alla hemskheter. De stöttar mig dagligen och vad ger jag dem, inget man kan ta på, nej, jag ger dem respekt. Jag ger dem saker man inte kan ta på. Jag kanske är hård på utsidan, men ger man mig den respekt jag förtjänar så ger jag respekt tillbaka. Jag har fått höra många roliga saker genom mina dagar. Jag har fått höra att jag är en skön grabb, jag är ball, jag är snäll, jag bryr mig om andra, jag är en bra vän, jag är vänlig, jag är glad, jag är någon man kan lita på, jag är inte rädd för att säga vad jag tycker, jag är duktig, jag är ärlig och jag har jävligt bra fantasi. Jag är glad över de möten jag gjort genom åren. Jag är glad att jag träffat de människor jag träffat. Jag är glad för de vänner jag haft och har. Tack alla som bryr sig om mig... tack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar