Coda såg upp på Veno; kompanjon, vän, ledsagare och del av Tiden. Han har skyddat de två ynglingarna. Han såg på grabben och försökte vara sympatisk och förstående. Coda böjde sitt huvud och fortsatte gråta. Veno steg in i rummet, han gick ned på knä och såg på Nilas döda uttryck. Han stängde hennes ögonlock och bad om förlåtelse, men det var bara för att trösta sig själv. Veno var besviken.
"Tur för dig", viskade han. "så hörde de inte dig!"
Coda såg upp. Han hade totalt glömt bort varför de hamnat här. Men det fanns ingen oro kvar, sorgen var för stor och han kunde inte finna kraft att kämpa. Veno plockade upp lappen.
"Vad spelar det för roll", sa han med en undergiven illamående ton. "jag önskar de hört mig. Det skulle inte skada att få döda någon."
"Yttra inte dina önskningar av våld inför de döda," fräste Veno och stoppade lappen i en jackficka.
Pojken suckade av matthet, de hade följt Nila i flera dagar. Hon blev tagen av Stopare som nästan aldrig kidnappar flickor. Men de verkade i behov av svar på sina frågor och ansåg att hon var hjälp på traven.
"Gräm inte ditt beslut att vila", tröstade Veno och satte en hand på Codas axel. "du mycket väl att flickan kunde försvara sig. Flickan var lärd inom vapenhantering. Var glad att du kunde finna flickan igen."
Coda nickade kvickt.
"Vi måste fortsätta..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar