Det är fan inte klokt, men det är redan september. Jag fattar inte det ska skyndas på så mycket. Det var ju fan juli nyss. Jag ser dagarna flyta iväg längs tidens strömmar och hamnar i universums hav där de dansar evighetens dans. Detta hav får plats på toppen av ett hårstrå och var dag som går ökar längden på hårstråt. Varför känns det skrämmande när dagarna går till det kvickaste slut? Jag skräms nog av det för att jag blir äldre och räds av slutet. Men tänk inte så Esbjörn. Slutet kan betyda början av det liv du var menad att ha, eller är det en ny chans. För att ni ska förstå lite bättre. Här är något från filmen K-Pax:
"The universe will expand, then it will collapse back on itself, then will expand again. It will repeat this process forever. What you don't you know is that when the universe expands again, everything will be as it is now. Whatever mistakes you make this time around, you will live through on your next pass. Every mistake you make, you will live through again, & again, forever. So my advice to you is to get it right this time around. Because this time is all you have."
Gör saker rätt under den tid och du kommer göra rätt hela tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar